Del 1

Den här bloggen har varit i princip nerlagd i tre år men nu känner jag att jag måste ha någonstans att skriva av mig.
Facebook går inte, vill inte störa folk för mycket som inte förstår. Instagram känns som jag postar för mycket om mitt liv och twitter är för korta för att få ut något.

Philip har varit död i snart 1 år nu. Att bara skriva den meningen får mina ögon att bli blanka, mina ögonlock blinkar mer än någonsin, andningen blir häftigare. Det var inte väntat, han dog hemma hos mig innan ambulans hann komma. Orsaken? Jo hans jävla astma han har haft sedan han var 16-17år, Jag kunde inte göra något alls, kunde inte hjälpa honom alls. Mannen jag skulle leva mitt liv med försvann för 1 år sedan. Det är så definitivt, han finns inte längre. Jag kommer ALDRIG få prata med honom längre, ALDRIG få hålla om honom eller bli 'omhållen' av honom.

Med perspektiv av det gångs året så inser jag hur mycket bättre jag mår nu jämfört med de första månaderna. Vilket jävla helvete jag har varit med om. Sett min älskade dö, utföra HRL och se när ambulanspersonalen gör det. Se honom i avskedsrummet på USÖ med en jävla landstingsfilt över sig, blåa läppar och öron. Det enda som känns som vanligt var hans hår. Hans täta hår som kändes så skönt att dra handen över när han hade klippt sig. Det såg ut som att han sov, förutom att sängen är en likbår från sjukhuset.

Sista gången jag såg honom var även då i avskedsrummet på USÖ, då hade de fixat till honom. Med en fin blårutig skjorta och det fina halsbandet som jag hittade på Ullared, han var så vacker.
Jag hade skrivit ett 'tal' till honom, de ord jag ville säga till honom innan vi skulle skiljas för alltid. Slutligen spelade jag upp låten Vi bär upp varandra av Carolina af Ugglas, den låten hade jag hört för första gången på friskis och svettis, när jag fortfarande bodde i Borlänge. När jag hörde den låten för första gången tänkte jag på Philip direkt, någon som älskade mig hur dum eller snäll jag var. Han var min bästa vän, min klippa. Jag spelade aldrig upp den för honom utan jag ville att den skulle bli en överraskning för honom när vi väl gifte oss. Jag hade aldrig varit en giftasperson men jag visste hur viktigt det var för honom.
Så när Philip fick höra låten för första gången var i USÖs avskedsrum, Philip iförd i snygga kläder och sina nya jeans.. liggandes i sin snövita kista.
Talet tillsammans med en bild på oss båda la jag i hans skjortfika. I jeansfikan låg nämligen något annat, ett brev från Philips föräldrar och bror. Jag läste aldrig vad de hade skrivit, det var mellan Philip och dom.
Jag hade sagt till begravningsbyrån att jag ville ha en timme med honom. Plötsligt kommer en man från begravningsbyrån och sa att en timme hade gått.
Jag kan ju inte sitta här hela dagen, tänkte jag. Men är jag verkligen redo att säga hej då? Klarar jag av att inse att det här är sista gången jag ser honom? Sista gången jag kan känna hans hud eller hans korta hår. Klarar jag av att säga att nu räcker det med tid. Jag skulle ärligt talat kunnat sitta där hela natten.
"Hej då min älskade" tillsammans med en kyss på pannan var det sista jag sa och gjorde innan jag lämnade rummet, utan honom.